torsdag 31 december 2009

Nollnolltalet - snabbrepris

Etiopien 2006

The Ice Rage har jag redan sammanfattat 2000-talets musik, åtminstone vilka låtar jag gillat bäst. Här kommer en resumé över vad som hänt inom mina andra stora intresse - naturen och resorna! Otaliga helgresor till olika ställen i Sverige finns inte med här - det är lite större grejer som gäller. Jag såg i alla fall stäpphök och fjälluggla på decenniets första dag. Därefter hände bl.a. detta:

De stora resorna (3-4 veckor):
Sydafrika - 2001
Norra Indien - 2002
Kamerun - 2003
Argentina - 2004
Venezuela - 2005
Filippinerna - 2006
Etiopien - 2006
Peru - 2007
Ecuador - 2008
Uganda/Rwanda - 2009


De lite mindre resorna (1-2 veckor)
Gambia - 2000
Norrland - 2000
Goa, Indien - 2003
Dominikanska republiken - 2005
Kalifornien - 2007
Bulgarien - 2008
Kalifornien - 2009


Jobbresor (med vissa friheter att ta mig ut i naturen)
Sudan - 2005, 2006
Irak (Kurdistan) - 2008


Botanikresor inom Sverige:
Halland/Bohuslän - 2000
Öland - 2001
Småland/Östergötland/Öland - 2002
Norrlandskusten, från Pajala till Stockholm - 2004
Gotland - 2006 (sommar)
Gotland - 2007 (vår)

Vindelfjällen, Jämtland, Härjedalen m.m. - 2009

De stora projekten
Kåseberga, sjöfågelsträck på våren - 2000, 2001
Falsterbo, sträck på hösten - 2001, 2006
Microbirding, Malmö - 2002, 2003
Microbirding, Staffanstorp - 2004, 2005, 2006, 2007, 2008
Microbirding, Simrishamn - 2005
Trollsländor - 2008, 2009

Att rangordna är onödigt eftersom jag är så glad över var och en av ovanstående upplevelser - skulle inte vilja vara utan en enda av dem. Men om någon bjuder mig på en återresa till valfri destination skulle jag nog välja Argentina. Därefter troligen Sydafrika eller Etiopien.

Några siffror
  • jag såg min 400:e fågelart i Sverige 8 maj 2000 (sammetshätta - Utklippan, Blekinge)
  • jag såg 286 fågelarter i Skåne 2001
  • jag såg 171 fågelarter på ett dygn i Skåne 21 maj 2005
  • jag såg 178 fågelarter i Staffanstorps kommun 2004
  • jag såg 225 fågelarter i Malmö kommun 2003
  • jag såg 231 fågelarter i Simrishamns kommun 2005
  • jag såg 55 av Sveriges 57 bofasta trollsländearter under 2009
  • Ecuador var den artrikaste resan - ca 850 fågelarter på 24 dagar!

men...

...jag tröttnade på att räkna arter ca 2007 och började gå mer på konserter i stället (sena kvällar i stället för tidiga morgnar). Däremot ägnar jag fortfarande mycket tid i naturen när jag känner för det och åker gärna någon omväg om det är något ovanligt jag vill se. Men hur många arter jag sett i Skåne eller Sverige har jag inte längre exakt koll på. Resorna betyder dock mycket för mig fortfarande - sommaren 2010 blir det Tibet!

tisdag 29 december 2009

Ang. rovdjurshat

Rovdjurshatet i Sverige är redan ohälsosamt stort. Media, och inte minst Aftonbladet gör ingenting för att tona ner det med såna här snyftiga skitartiklar. Och även Expressen har en grej om händelsen.

En hund har dödats och när liket hittats har en kungsörn lyft från närheten. Därför finns det nu plötsligt för många kungsörnar och andra rovdjur i landet (i detta fall Norge men mentaliteten är samma här) och dessa bör alltså minskas, enligt de som nyss förlorade sin hund. Någon självrannsakan om att låta små däggdjur (som hundar och katter är) springa runt lösa en bra bit från hus är ganska olämpligt finns naturligtvis inte.

Rovdjur är fina djur som berikar nordisk natur. Det är rovdjurshatet det är fel på.

måndag 28 december 2009

Mildväder igen

Jag och That Handsome Devil körde en runda i Staffanstorps kommun igår för att se om det fanns några oväntade fåglar att upptäcka. Efter förra veckans snöfall kom det ju regn och all snön försvann. I stället blev det stora översvämningar på fält och åkrar. I t.ex. april eller september ger detta fantastiska förutsättningar för rastande änder och vadare, men nu var det helt värdelöst.

Mildväder efter hårt väder på vintern måste vara det absolut sämsta för att se intressanta fåglar. I förra veckans snöoväder var det säkert massor med fåglar som flyttade iväg, men de som fanns kvar sökte sig till fågelmatningar och öppna vatten, där de är lätta att hitta. När det sedan blev mildare igen spred de få fåglar som stannade kvar ut sig igen. Nu är det alltså få fåglar - och de är utspridda. Förutom det trevliga sällskapet och gott kaffe fanns det därför ingenting alls att glädjas åt.

tisdag 22 december 2009

Snö & fåglar

Det har ju kommit väldigt mycket snö den senaste veckan. Det gynnar ju knappast de fåglar som finns här på vintern och det är såklart mer än välkommet att lägga ut mat på fågelbord och andra ställen.

Om vi däremot tittar på fågelskådare, så är snön faktiskt ganska gynnsam. Under gråa, regniga vintrar med plusgrader är fåglarna utspridda och väldigt svåra att hitta. När snön kommer blir det däremot mer koncentrerat och man vet att det finns inga intressanta fåglar på snötäckta åkrar eller dungar där träden är helt nedtyngda av vitt pulver.

I stället fungerar ställen med lättillgänglig föda som magneter för fåglar som väljer att försöka klara den skånska vintern i stället för att flytta. Fågelbord har jag nämnt, och om vi ska se andra typer av fåglar är t.ex. reningsverk, hamnar, bäckmynningar och soptippar bra mikrobiotoper att leta vid. Här finns vanligen öppet vatten och vid hamnar exponerade tångbankar som gör att de kan klara sig även när det är riktigt hårt.

På minussidan hamnar såklart att det är färre guldkorn att hitta därute, för att en del har flyttat när snön kom och andra har dukat under, men å andra sidan är de lättare att hitta. Gör det!

lördag 21 november 2009

Läsvärt om katter

I nya numret av Sveriges natur finns en artikel om tamkatters påverkan på Sveriges fågelfauna. Det uppskattas att katter dödar ca 16 miljoner småfåglar per år i Sverige. Och det är alltså inte något de behöver göra för att överleva - de allra flesta får ju mat från sina ägare - utan något de gör på instinkt. Kattägare har säkert svårt att se att det mysiga lilla djuret som ligger i deras knä ibland och piper sitt gulliga jamande inte är lika gulligt när de släpps ut i trädgården för att rasta sig. Men tamkatter är inte bara tama - de är fortfarande katt. Och katt är som nog alla vet i grunden ett rovdjur.

Någon typ av bjällra eller dylikt, som varnar fåglarna för annalkande fara, runt halsen på utekatter skulle rädda många småfåglars liv.

Det är f.ö. märkligt att det finns så mycket restriktioner för hundar (t.ex. att de ska vara kopplade i naturen), men inga alls för katter.

lördag 14 november 2009

Ägretthäger och citronärla



Jag vaknade på lördagen till nyheten att det stod en ägretthäger i Kannikdammen. Fynden av ägretthäger har ökat påtagligt i landet under det senaste decenniet och det är inte längre sensationellt på något sätt. Det brukar finnas ett eller annat ex att titta på i de stora fågelsjöarna nästan varje år. Men denna gången var det speciellt - den stod alltså i Kannikdammen, som ligger på gränsen mellan Lomma och Staffanstorps (och även Lunds) kommuner - öster om dammen står t.o.m. en trekommunspinne som en slags skånsk motsvarighet till Treriksröset. Jag hade i alla fall chansen att få in hägern på Staffanstorpslistan, en av de listor jag prioriterar högst eftersom jag kommer där ifrån och har växt upp där.

Jag hämtade That Handsome Devil och så åkte vi dit. Det var inga problem - hägern stod snällt i bortre kanten. Min 229:e art i Staffanstorp och THD:s #228. Även trean på Staffanstorpslistan, Kalle, var på plats - för honom var det #214.

Eftersom vi var så nära Lomma åkte vi vidare till Lomma kustdammar och tittade på den unga citronärla som hållit till på stranden där ett tag. Den visade upp sig väldigt fint. Det var första gången på några år jag sett citronärla i landet så det var riktigt kul - första gången i november dessutom. Just den här individen har diskuterats en del - huruvida det verkligen är en citronärla (bl.a. för att det vita ögonbrynsstrecket inte går helt runt de grå örontäckarna - det gör det på de flesta citronärlor, men långt ifrån på alla). Alternativet hade varit en avvikande gulärla, då en del former av den långt österifrån kan vara citronärlelika. Men jag tycker det såg bra ut - t.ex. har den två lika kraftiga vita vingband som citronörlor ska ha - och lätet lät också typiskt för citronärla.

Bilder av mig själv (genom kikare) och citronärlan är klickbar för större storlek (hägern har redan klippts maximalt i Photoshop)!

Kontorslistan update: sedan jag skrev föregående inlägg har jag sett fjällvråk och duvhök från kontorsfönstret - båda på samma dag för övrigt. I övrigt har det varit iskallt. Kontorslistan står alltså på 72 arter.

onsdag 28 oktober 2009

Kontorslistan

Den 11 maj i år flyttade jag in i ett nytt kontor i ett nybyggt hus på min arbetsplats på Sturups flygplats. Idag, kl 09.40, flög fyra rödvingetrastar förbi utanför fönstret. Det var den 70:e fågelarten jag noterat från kontoret - ganska exakt två veckor innan det gått ett halvår.

I eufori skrev jag om händelsen på Facebook, vilket föranledde en fråga om hur utsikten var från mitt kontor. Jag påbörjade ett svar, men när jag kommit till rad 5 insåg jag att jag knappt förstod själv vad jag menade. Och då kom jag på att jag kunde lägga ut några bilder här.

Några av de trevligare observationerna jag gjort från kontoret är havsörn (4 gånger), spillkråka (3 gånger), entita och större korsnäbb. Den enklaste jag har kvar är nog gärdsmyg - den såg jag på andra sidan huset igår, men ännu ej från kontoret. Ok, vidare till utsikten.

Mot vänster: En liten trädgård, med ett 15-20-tal glest växande barrträd. Bortom det, i princip utom synhåll, en alskog. Bästa riktningen för diverse småfåglar.

Rakt fram: Fält med ogräsvegetation och långt bort en skogsridå över vilken det ibland hänger rovfåglar. Passerar också en hel del gäss över.

Mot höger: De båda ensamma träden används ofta av småfåglar som tillfällig rastplats när de drar runt i området. I övrigt är det sällan man ser något kul åt detta håll. Svart rödstjärt brukar sitta på staketet - den häckar i området.

måndag 26 oktober 2009

Norrlandsrapport


Erling har färdigställt en reserapport från den fina Norrlandsresa vi genomförde i somras. Trevlig text, artlistor och fina bilder. Läs rapporten här.

Bild: På väg till Blåhammaren, Jämtland 29/7. Foto: Erling Jirle

lördag 24 oktober 2009

Svartstrupig järnsparv!!!

(filmsekvens av Oskar Nilsson)

Vädret för helgen såg spännande ut. Inte spännande för den genomsnittliga parkflanören, men däremot för inflöde av sällsynta fågelarter österifrån. Vinden skulle nämligen bli östlig, och när det också är mulet och regn så finns goda förutsättningar att fåglar på flyttning trycks ner och blir möjliga att hitta. Just andra halvan av oktober brukar också vara optimal för att hitta riktigt sällsynta gäster österifrån.

Jag nonchalerade väderläget och satt hemma och proppade mig full med pasta och annan energi inför morgondagens Yddingelopp - 12 km terränglöpning. Allt gick enligt planerna, jag brukade inga krafter alls knappt och jag hade just ätit en rejäl portion pasta när telefonen pep till framåt halv fyra. Det hade den gjort några gånger den föregående halvtimmen, men jag hade fullt upp med mat så jag hade inte kollat då.

Nu stod det något väldigt oväntat på telefonen - två meddelanden med samma budskap dessutom - Svartstrupig järnsparv, Skåne. Gulp. Svartstrupig järnsparv har setts i landet en enda gång tidigare, på Stora fjäderägg utanför Umeå i juni 1988. Det är en sådan art som känts möjlig att se i oktober, men när det väl händer känns det bara otroligt i alla fall.

Detaljerna visade att fågeln fanns vid Viarps mosse strax sydväst om Simrishamn. Det är trakter jag varit mycket i, men just Viarps mosse har undvikits då det inte ser mycket ut för världen. Lite vass, en del Salixsnår och en grandunge mitt ute på en åker - kunde varit en halvtaskig lokal i Staffanstorps kommun med andra ord - men nu var där alltså en superraritet. Anledningen var att det sedan några dagar sedan uppehållit sig en kungsfågelsångare på platsen och denna hade dragit fler människor till platsen. Detta är också en sibirisk art, men betydligt vanligare och den ses årligen i Skåne i enstaka exemplar.

Lika märkligt som platsen var upptäckaren. Förvisso är Nils Kjellén en av de skarpaste och mest outtröttliga skådarna i landet, men sedan 2001 jobbar han med sträckräkning i Falsterbo, varje dag hela hösten - ett jobb jag också haft två höstar. Varför han plötsligt hittat en svartstrupig järnsparv på Österlen begrep jag inte - out of territory. Det visade sig att hans mamma (som bor vid Immeln i nordöstra Skåne) fyllt 80 år och Nils tagit en dag ledigt från Falsterbo och lämnat över sträckräkningen till sin assistent. Och valt att titta på kungsfågelsångaren på vägen hem. Och då konfronterats med en svartstrupig järnsparv som satt helt öppet.

Fem minuter efter att jag insett vad som hänt var jag på väg. Det var bara några timmar av dagsljus kvar så jag la ingen tid på att försöka hitta medresenärer. Att slåss mot skymning är aldrig kul. Dessutom ville jag snabbt hem efteråt för att fortsätta min kolhydratladdning.

E65 gick mer eller mindre i ett nafs. Men sen hamnade jag bakom en äckligt långsam tysk (tror jag det var) på ringvägen i Ystad och jag hade ganska lite bensin så jag vågade inte chansa på att hinna fram på det jag hade även om varningslampan inte börjat lysa än. Tankade dock bara halvfullt för att spara tid.

Nybrostrand, Glemmingebro och Hammenhög har säkert sina fördelar i andra sammanhang men vid såna här tillfällen är det veritabla bromsklossar. Speciellt Hammenhög känns som världens längsta by när man har bråttom. Men när klockan var 16.35, ganska exakt en timme efter jag kört hemifrån, var jag i alla fall på plats vid Viarps mosse. Vägen ner till mossen hade blivit äckligt lerig av regn och för många bilar så jag besinnade mig lite och parkerade uppe på asfaltsvägen även om det tog fem minuter längre. Jag hade just fått besked att fågeln visade sig väl och när jag nu var framme var jag lite mindre stressad.

Det var en hel del folk på plats - troligen ett femtiotal. Och järnsparven sågs när jag kom men jag hann inte se den förrän den hoppade in i vegetationen igen. Men det tog bara några minuter så kom den fram igen och sen hade vi fantastiska obsar på den till och från under den timme jag stannade på platsen. Även kungsfågelsångaren visade sig fint.

Svartstrupig järnsparv är som sagt en mycket sällsynt gäst i vår del av världen. Den flyttar vanligen inte så långt så den är t.ex. aldrig sedd på brittiska öarna (där "allt" annat ses). Däremot finns det sex fynd i Finland, vilket bekräftar det nordöstliga ursprunget. Några av de finska fynden är rena vinterfynd.

Extra kul för min del var att jag aldrig sett arten i utlandet heller. Vi hade chansen i norra Indien 2002, när vi besökte Nainital och Sat Tal, ställen där den ses ibland. Men inte när jag var där.

Här är två länkar till bilder på den svartstrupiga järnsparven på Österlen:
Bild #1 (foto: Jens Morin)
Bild #2 (foto: Richard Ek)

På min andra blogg, The Ice Rage, fortsätter nedräkningen av decenniets 60 bästa låtar.

I det här föga upphetsande partiet skånsk natur höll den till:
Och här är några som var glada för det:

tisdag 20 oktober 2009

Öland


Jag var där i helgen. Mest styrelsemöte, men hann lite skådning också. Rödhalsad gås, härfågel, dvärgsparv och stäppörn hamnade i protokollet. Återkommer med mer text och bilder - orkar inte ikväll, är lite klen efter utdragning av en tand som tog på krafterna och gör ont nu när bedövningen släppt.

onsdag 14 oktober 2009

Årets sista slända?


Från mitten av maj t.o.m augusti i år så la jag mitt fågelintresse mer eller mindre åt sidan för att under en säsong försöka lära mig så mycket om trollsländor som möjligt. Det gick bra - i år har jag sett 55 av landets 57 bofasta arter. Endast griptångsflickslända och tundratrollslända undkom och sparas till kommande år.

Idag, på lunchen, såg jag en tegelröd ängstrollslända. Den höll till i sol och lä alldeles utanför där jag jobbar. Den var mycket sliten och såg inte ut att ha många dagar kvar. Troligen var det den allra sista sländan jag såg i år. Känns lite vemodigt.

Bilden visar den första tegelröda ängstrollslända jag såg i år - vid Borup 3 juli.

måndag 12 oktober 2009

The Battle of Klagshamn - resumé


Jag kom hem från Lund och en härlig whiskyprovning ungefär kl 4 på lördagsmorgonen. En liten stund senare sov jag. Ca 2 timmar senare väcktes jag av den elakaste och obehagligaste väckningssignal jag hört på mycket länge. Neeeeej, det är inte sant, var min första tanke och trots att jag redan snävat till marginalen så snoozade jag en gång. Men jag visste vad som gällde och en kvart senare satt jag i Hin håles bil på väg till Klagshamn.

The Battle of Klagshamn är Sveriges kanske mest okända artsamlartävling - helt ointressant för de som inte är med men den mest prestigefyllda kampen för oss som är med samt för kamrat Nyberg som brukar vara med, men är landsförvisad till Sydafrika. En kvart innan starttid var vi på plats och hällde upp en mycket välbehövlig kopp kaffe. Våra kombattanter Matts och Roy anlände några minuter senare. Vi bekräftade reglerna en sista gång (se föregående inlägg) och så började vi.

Jag var trött men kände inte direkt av whiskyn så trots minimalt med sömn var jag någorlunda fokuserad på uppgiften. Som vanligt började vi spana efter sjöfågelsträck från udden söder om småbåtshamnen. Det gjorde även våra motståndare - de stod 30 meter bort. Inte mycket hände över havet. Vi såg gråhakedopping, snatterand och storlom vilket de andra inte gjorde visade det sig sen. Men det duggregnade och en långt ifrån optimal nordostvind gjorde sträcket obefintligt. Några små prickar långt ute i diset kan säkert ha varit t.ex. sjöorre, men det kan lika bra inte ha varit det. Lite trist men det är lika för båda lagen. Efter ca 1,5 timmar lämnade vi och började leta småfåglar i stället.

Vi lämnade udden längst ut före det andra laget. Det var helt tjockt med rastande småfåglar i buskagen, framför allt rödhakar och gärdsmygar men också gott om kungsfåglar och gransångare. Stressen som det ger att ha en deadline gjorde dock att vi inte ansåg oss ha så mycket tid att granska dessa så noga.

En flock korsnäbbar flög över. "Större" sa Hin håle och jag samtidigt. Större korsnäbb har ett lite mjukare "djöck" att jämföra med mindre korsnäbbs mer klangfulla och vittljudande "kypp". Men det är inte helt lätt. Jag har dock blivit tränad efter två hela sträcksäsonger och åtskilliga andra bra dagar i Falsterbo så jag känner mig säker på lätena om jag hör dem tydligt. En stund senare flög det upp en flock vinterhämplingar från strandkanten. Vi hade skickat sms "40" till de andra och bara fått "30" i retur så det kändes ganska bra. Vi var värda en fika och gick till bilen.


Jag la 10 sekunder på att plåta den amerikanska inkomlingen sträv ambrosia vid nordöstra hörnet av småbåtshamnen. Den gav naturligtvis inga bonuspoäng. Fikat vid bilen gav överflygande steglits men framför allt att Hin hade införskaffat kexchoklad som extra kosttillskott att bära med på promenaden runt udden. Vi brukar annars vara utan näring resten av tävlingen. Tummen upp för det, Hin. Nedan utsikt från parkeringen/starten/målgången. Föga sexigt.

Vi kollade dungen längst ut utan upphetsande observationer. En ensam sädesärla fanns kvar längst ut på norra udden, annars har de flesta flyttat iväg nu. Sen gick vi hela nordsidan av udden och hittade bl.a. en svarthätta, en art som vi alltid har, men de andra aldrig har. Jag förstår inte varför. Det var likadant denna gång.

Olas hörna kallas 90-gradersvinkeln där uddens norra kust möter kusten norrifrån. Den är faktiskt *host, host* uppkallad efter mig. Men det är allmänt accepterat och finns bl.a. med som lokal i både rapportsystemet Svalan och i Skånsk skådarguide. Jag la en del tid här förr när ingen annan gjorde det och eftersom jag vurmade för stället så fick det alltså namnet Olas hörna. En dag ska jag hitta något jätteovanligt där. Denna söndag spelade oväntat en vattenrall i vassen och det trodde vi skulle bli en svår art för de andra. Men de hade också hört den.

Vi gick vidare men hittade inte mycket i kalkbrottet eller i byn. Vi närmade oss ridhuset med 69 arter. De andra hade sms-at "65", för ganska längesen. Nu var det alltså lite dramatik.

Vi fick sms - "70". Två minuter senare såg vi några tofsvipor som korsade udden norrifrån och så hade vi också 70. Strax därefter var vi vid fågeltornet, som brukar vara bra. Man har därifrån utsikt söderut mot Sjötorps ängar, där det brukar finnas vadare och rovfåglar.

Span från tornet har sällan gett så lite även om två varfåglar i närheten såklart var trevligt. En pilgrimsfalk som satt på ängarna lyckades vi också hitta. Men annars gav oss duggregnet inget extra trots verkligt tokspan i öster efter t.ex. glada och ljungpipare. Havsörn brukar kunna sitta på sjömärket på Eskilstorps holmar ca 7 km bort. Där satt mycket riktigt två stora saker, men noggranna studier visade att det var storskarvar, en art som är jättevanlig kring halvön och även häckar på holmarna.

Deadline närmade sig och vi gick tillbaka. 72 arter var det sämsta resultatet vi haft någonsin (vårt rekord är 87), men det berodde nog på vädret. När vi passerade reningsverket flög det upp två forsärlor från reningsdammarna. Det blev vår 73:e art, en kvart innan målgång.

Artgenomgången blev exceptionellt spännande, nästan löjligt jämn och på ett bisarrt svängigt sätt. I vår mikrovärld påminner det nästan om valet mellan Bush och Gore år 2000. Vem vann egentligen?

Vi trodde alltså att vi hade 73 arter. De andra trodde när de gick i mål att de hade 76. Men allt är inte som det förefaller.

Första problemet var havsörn. De hade sett två havsörnar på sjömärket och tänkt att "ja, de sitter där som vanligt" utan att göra det konstigare än så. Vi hade också sett två klumpar men de hade sträckt hals så vi förstod att de var storskarvar. Trots att vi var på stället vid olika tidpunkter fick de kalla fötter och valde självmant att dra tillbaka sin örn. Snyggt och ärligt som det ska vara. 73-75.

Sen var det korsnäbbarna. De hade bestämt av allt att döma samma flock som vi hörde till mindre korsnäbb. Vår argumentation om läte och sträcktid (det är mest större i rörelse nu i oktober) fick dem att tveka och så ville de inte ha sin korsnäbb heller. Säkra bestämningar är det som gäller. Gentlemen's agreement. 73-74.

Så hur gick det då? Jo, båda lagen hade räknat fel. Vi hade 74 arter - hade helt enkelt missat att anteckna en art. De andra hade i gengäld räknat en för mycket. Så på något konstigt sätt så verkar det som vi vann med 74-73. Men de hörde ju samma korsnäbbar som vi så det känns lite kymigt att utropa sig som ensamma segrare. We Are All The Winners.

Kul var det hur som helst. Totalt sågs eller hördes f.ö. 85 arter. Vi hade 12 som de andra missade och de hade följaktligen 11. Så många arter brukar det inte vara som missas av endera laget, snarare kring hälften.

lördag 10 oktober 2009

The Battle of Klagshamn - preview

I morgon är det dags för den femte upplagan av The Battle of Klagshamn. Detta är en liten artjaktstävling som inleddes av en ren slump år 2003. Jag och Hin håle hade åkt ut för att skåda i Klagshamn en tidig oktobermorgon. Eftersom vi anlände tidigt hann vi en kopp kaffe på parkeringen innan det ljusnade. Då rullar en annan bil in i vilken sitter fellow comrades Nyberg och Matts. Förslaget kom upp att vi skulle tävla vem som såg eller hörde flest fågelarter på Klagshamnsudden under några timmar. Jag och Hin i ett lag - Thomas och Matts i det andra. Regler:

- Tydlig avgränsning vilket område som räknas till halvön. Avgränsning i norr och söder av uddens stränder, avgränsning i öster Kalkbrottets västra kant.
- Bil ej tillåten - all transport medelst ben.
- Sms till det andra laget när man passerar 30, 40, 50, 55, 60, 65, 70, 75 o.s.v. arter för att stressa det andra laget.
- Målgång kl 12 på samma ställe som starten. Avdrag med en art per påbörjad minut som man är försenad.

Det var jättekul och jag vill minnas att vi vann med några arters marginal och att vi hade kring 80 arter.

Året efter gjorde vi om det - nu planerat på förhand. Och vi la på två timmar. Det året hade Hin och jag 87 arter, vilket är rekord. Sen har vi gjort samma grej 2005 och 2007. 2006 och 2008 var delar av styrkan ej tillgänglig p.g.a. vistelse på annan ort. Så är det i år också, Nyberg är i Sydafrika, men han har fått en ersättare i form av Roy, en av de som skådar allra mest i Klagshamn. Årets tävling går alltså av stapeln 11 oktober - rapport kommer.

tisdag 6 oktober 2009

Hovs hallar 4/10-09





Dansk Meteorologisk Institut proklamerade på lördagen "Kattegatt - Søndag omkring vest, 18 til 23 m/s, med kraftige vindstød". Hård västvind för de flesta är inte kul. Men för fågelskådare är det guld, för då blåser det in havsfåglar från Atlanten som man inte annars kan se från svenskt territorium. Det är sällan och inte ens varje år riktigt bra situationer uppstår så det gäller att ta chansen när den väl kommer. Denna gång inföll det fina läget på en söndag och därför är det att vänta att en inte oansenlig mängd av Sveriges lite mer resultatinriktade (d.v.s. de som vill se ovanliga arter och inte bara njuter av att vara ute i naturen) söker sig till Västkusten.

Det blev jag, Lasermannen, Banderman och Hin Håle som fyllde en bil från Malmö och körde till Hovs hallar. Avfärd redan strax efter kl 4, framme 05.20. En och en halv timme innan det ljusnar! Kan tyckas överdrivet, men ska man få bra platser (d.v.s. i lä och med fri sikt i ett brett spektra) gäller det att sno åt sig de bästa platserna. Det gick bra - vi var bland de första. Men sen droppade det in gott om folk och det var ganska mysigt att dricka kaffe och prata skit i mörkret innan det ljusnade. Och så kom det några rejäla regnskurar också.

Gryningen kom. Vinden låg ännu lite söder om rakt väst, typ västsydväst. Sydkomponent när man sitter på Hovs hallar, som ju ligger på Bjärehalvöns nordsida är inte optimalt då fåglarna inte trycks in mot land. Fåglarna finns förvisso därute men de pressas som sagt inte in mot land och avstånden blir gärna rätt långa, s.k. aphåll.

Första halvtimmen med obsljus var fascinerande. Vi såg inte ett skit. Verkligen ingenting - havet var stendött. Inte ens obligatoriska trutar eller storskarvar. Ganska häftigt på sätt och vis. Men sen började det hända lite mer. Första gråliran sågs på långt håll i nordväst och i samband med den också en storlabb. Det var lite proppen ur. Just dessa två aktörer kom att bli ganska många av under dagen och 30 gråliror resp. 24 storlabbar är ett riktigt bra resultat - faktiskt några av de högsta dagssummorna som noterats i Skåne för dessa båda arter. Mot slutet av dagen började de också komma lite närmare eftersom vinden vred upp. Några lunnefåglar, en bredstjärtad labb och en häftig svartnäbbad islom gladde också. En del andra arter - tärnmås, klykstjärtad stormsvala och mindre lira - kom dock inte ut till Hovs hallar utan trycktes in i Laholmsbukten av den på eftermiddagen mycket hårda vinden, som var en bit över 20 m/s. De var mer lättsedda för de som körde in till Skummeslövsstrand. Men eftersom det ligger i Halland struntade vi i det som de Skånepatrioter vi är.

Trevligt sällskap - kul dag. Här några länkar till bilder från Artportalen, samtliga tagna den aktuella dagen av Magnus Ullman.

Storlabb

Grålira
Svartnäbbad islom

lördag 3 oktober 2009

Orkidéer på Rödingsnäset

Rödingsnäset, ca 2 mil väster om Hemavan i Vindelfjällen är en av de absolut finaste lokalerna i landet för fjällbotanik. Den kalkrika fjällsippeheden bjuder bl.a. på Nordens enda endemiska (d.v.s. som inte finns någon annanstans) orkidé - den superfina brudkullan. Här några bilder från mitt besök där i somras. Uppifrån och ner brudkulla (2 bilder), dvärgyxne och fjällyxne. Bilderna är klickbara för större storlek.




söndag 27 september 2009

26 september

Kristoffer, en bekant norrifrån (Norrtälje), hade ärenden i Skåne i helgen och vi stack ut på en liten lördagsrunda för att främst se några växter som han inte sett innan. En mulen dag, men vi slapp i alla fall regn. Den varma hösten har gjort att många växter blommat tidigt varför det mesta vi letade efter mest var brunt rufs.

Eskilstorps ängar. En av de finaste betade strandängarna i sydvästra Skåne. Den bästa tiden för att se strandängsarter som strandnål och ormax är i slutet av juli och början av augusti. Strandnålar hittade vi ändå i mängd, men de var mer eller mindre vissna. Det lilla obskyra ormaxet (ett gräs) är nästan omöjligt att hitta när de inte blommar, då de annars bara ser ut som vilka grässtrån som helst. Kristoffer får komma tillbaka för ormax en annan gång. Han blev inte så glad på mig när jag efteråt nämnde att det finns sumpskräppa i ett dike på lokalen - denna art ser jag ganska ofta i Skåne, men jag tänkte inte på att den inte finns längre norrut.

Annas bageri, Ljunghusen. Självklart stopp en mulen höstdag.

Skanörs ljung, i folkmun bara Ljungen. Floran här är tämligen unik för södra Skåne. En art som har sin enda sydskånska lokal här är sjötåtel, ett gräs som annars mest finns i "inre södra Götaland" - norra Skåne, södra Småland och lite i Halland och Blekinge. Kristoffer ville gärna se den och det fick han göra, men den hade vissnat ganska mycket och var för ful för att få vara med på bild. Även här rekommenderas juli eller augusti. Ljungenbotanik kan annars vara väldigt fint även på försommaren.

Vi tog en tur till det gamla övningsfältet söder om Ljungens camping i ett fåfängt försök att hitta spädnarv, en liten oansenlig växt som fanns här fram till ca tio år sedan (jag såg den 1995). Men efter att militären lämnat området har det växt igen och eftersom arten kräver störd mark har den inte setts under 2000-talet, även om det inte är så många som letar efter den. Men självklart sågs den inte denna dag heller. Däremot hittade vi en vacker getingspindel, en art som invandrat söderifrån och bara funnits i landet ett drygt tiotal år. Men den har ökat och är tydligen ganska vanlig på sina håll nu. Den är dessutom fantastiskt snygg! Och helt ofarlig ska kanske läggas till.

Det här är knappast den sexigaste platsen i Skåne - kanten av E6:an mellan Vellinge och Trelleborg. Vad 99,99% av alla som susar förbi här inte vet är att alldeles här växer en av vårt lands sällsyntaste växter. Den finns bara på två lokaler och den är inte ens uppe varje år. Arten heter klöversnyltrot och är en parasit som saknar klorofyll. Jag har sett den en gång, men missat den vid åtskilliga tillfällen. Kristoffer hade aldrig sett den. Nu var fältet inhägnat (dåligt) men där fanns i alla fall en hel del klöver (bra). Tyvärr var vi tvungna att kolla in utifrån. Men döm om vår förvåning när vi efter bara några minuter hittade en snyltrot bara en halv meter innanför stängslet. Bara att sträcka in kameran och ta några bilder. Succé!

torsdag 24 september 2009

Klibbig fetknopp


Jag dröjer mig kvar vid sommarens Norrlandsresa. Jag är nämligen så otroligt nöjd med den. Dels för alla ovanliga och lokala djur och växter vi lyckades se men nästan ännu mer för vilka udda och för många okända platser vi besökte. Min favoritregion på resan var nog nordvästra Jämtland. Ett av projekten här var en växt som bara är känd från ett fåtal lokaler i fjällen. De äldre lokalerna är väldigt svårtillgängliga och kräver långa vandringar, t.ex. norr om Torneträsk. Men för några år sedan hittades den intill en vandringsled vid Raudek i Blåsjöfjäll i Jämtland, bara 4 km vandring från väg. Självklart besökte vi platsen på vår Norrlandsturné.


Det regnade och stigen var på sina ställen överväxt av torta och stormhatt, men det gick ganska enkelt ändå. Vägen dit gick både över tuvsävmyrar med stora mängder orkidéer och förbi en så här vacker fors.


Väl framme ovanför trädgränsen var det lätt att hitta hällen med fetknopparna. Ungefär 100 ex fanns där och självklart skulle det plåtas.



lördag 19 september 2009

Expedition: blockhavsdraba

Att se Sveriges alla vilda växtarter är ett tufft projekt. I fjällen finns nämligen några arter som bara är kända från lokaler långt från vägar, ibland med flera dagars vandring för att ta sig dit. Dessutom är de ofta små och svårfunna och även om man är på i princip rätt plats kan man kamma noll. Det är inte som med t.ex. fåglar att de kollas upp varje år utan en del växtplatser kanske inte besökts på årtionden.

En av de svåraste arterna att se har det häftiga namnet blockhavsdraba, en pytteliten korsblommig växt som trivs på utsatta, vindpinade toppar. Den finns i två former. En sydlig som nog bara finns i Norge och en nordligare form som kallas smaldraba (smalare skidor än den sydliga) som förutom på norska sidan också finns på några få lokaler på Artfjället och Långfjället i Vindelfjällen, södra Lappland.

För att nå den mest kända lokalen, på nordsidan av berget Mieseken (Artfjället) är det riktigt långt och man skulle behöva minst en övernattning för att ta sig dit och tillbaka. Men 2008 inventerades lämpliga lokaler och det hittades blockhavsdraba på några lokaler (i samma område) som "bara" kräver ungefär en mils vandring (enkel väg) fast även en hel del höjdmeter.

På sommarens Norrlandstripp var blockhavsdraba högprioriterad och vi hade avsatt en heldag för projektet. Vi gick från Strimasund där en hängbro tar en över sjön på smalaste stället.
Bild 1: Vi utgick från en punkt nere vid sjön, alldeles till vänster om bilden. Här utsikt från när vi just nått kalfjället.

Bild 2: På lägre höjder och i lä var det skönt och inga problem att klä sig lätt. Annat blev det högre upp.

Bild 3: Drabans växtplats är belägen ovanför den klippiga bergsryggen längst bort i bilden så det var en liten bit att gå.

Bild 4: Första halvan av expeditionen kunde vi följa en stig. Därefter var det karta och kompass som gällde. Några vattendrag ingick också i uppgiften.

Bild 5: Efter flera kilometers "off-track"-vandring över kalfjället var vi vid foten av branten. På många ställen var nästan lodrätt men vi hittade en lite slalomartad väg upp och åt höjdmeter efter höjdmeter.

Bild 6: Målet för vandringen nått - detta är utsikt från blockhavsdrabans växtplats. Bilden tagen mot därifrån vi kom - sjön vi utgick från syns långt därborta.

Bild 7: Stor triumf då jag dokumenterar och studerar en av Sveriges allra mest sällan sedda kärlväxter. Vi lyckades hitta den - t.o.m. ganska snabbt när vi väl var framme.

Bild 8: Blockhavsdraba (underarten smaldraba). Långfjället 26 juli 2009. Växten är ca 3 cm lång. Och om någon undrar hur man kan göra en sån här vandring bara för att se en sån här liten växt så är det verkligen inte "bara". Att komma upp här och se de karga miljöerna och den fantastiska utsikten är minnen för livet. Den sällsynta växten fungerar mest som en bra drivkraft för att ta sig tid och ork till att verkligen göra det.

Hela expeditionen avverkades på knappt 8 timmar. Det var en fantastisk upplevelse som förutom draban gav en massa andra fina fjällväxter - dessutom jaktfalk, fjällabb och fjälltrollslända. Maximalt nöjda och hungriga unnade vi oss sedan en härlig lyxmiddag i Hemavan (f.ö. med legendariska slalomåkaren och -kommentatorn Stig Strand vid bordet intill).

torsdag 17 september 2009

Positivt från Messina (och lite Marit)

Marit Paulsen vill alltså granska de stora ideella föreningarna som sysslar med naturvård och bevarande av arter och miljöer för att kolla att dessa har "ädla uppsåt" och att de är demokratiska. För det kommer hon för alltid vara iklädd en dumstrut i mina ögon. Att makten ska granska att de ideella organisationerna "är ok" känns väl anti-demokratiskt om något.

Men för den som undrar sysslar verkligen inte Birdlife och dess nationella partners enbart med njutbar fågelskådning och helt opolitisk verksamhet. Ett av de största problemen man tagit itu med de senaste decennierna är den illegala rovfågeljakten vid Medelhavet. De allra största problemen har funnits på Malta och på Sicilien. Under det imponerande vårsträcket vid Messinasundet (som skiljer Sicilien från fastlandet) sköts det upp till 5000 bivråkar varje vår. Det är ungefär lika många som numera, sedan arten minskat, passerar Falsterbo varje höst.

Italiens motsvarighet till SOF heter LIPU. De, och framför allt en modig kvinna vid namn Anna Giordano, orkade till slut inte med att se på hur lokala jägare slaktade rovfåglar och började ta krafttag mot jakten. Det främsta sättet att göra detta på var helt enkelt att etablera ett internationellt läger av fågelskådare på platsen och således inta de platser där jägarna brukade stå, d.v.s. där rovfåglarna kommer som närmast. Då jakten aldrig ifrågasatts och för många blivit en självklarhet var det ett inte bara svårt, utan ofta också farligt arbete. Anna och hennes medarbetare har genom åren blivit både beskjutna och hotade på olika sätt. Vid ett tillfälle lyckades hon precis undkomma då hennes bil utsattes för sprängattentat. Ett av LIPU:s kontor råkade ut för samma behandling.

P.g.a. Annas och LIPU:s fantastiska arbete har jakten minskat och i år 2009 finns två resultat som är oerhört glädjande. Bivråken, som är den klart dominerande arten vid Messina, hade sitt bästa år i modern tid (över 38 000 ex) och det hördes inte ett enda gevärskott under hela våren. Här kan man ta del av sträcksiffrorna den senaste tioårsperioden och se den positiva trenden. Det är kanske för tidigt att säga om de båda trenderna (fler rovfåglar, mindre jakt) har ett direkt samband, men det känna ju ganska troligt.

Detta är frukten av ett arbete initierat och utfört av en ideell förening, en sådan som Marit Paulsen vill granska så att de verkligen har ädla uppsåt. Det LIPU gjort är en fantastisk prestation och något som Marit och hennes kollegor i Bryssel aldrig kommer att lyckas med. I en demokrati är det självklart makten som ska granskas så de sköter de mandat de fått, inte makten som ska kolla så folket sköter sig. Det tror jag varenda svensk, utom Marit Paulsen, begriper.

PS! Jag skriver fortfarande även på The Ice Rage, min andra blogg.

tisdag 15 september 2009

Corvo 2009

Om man tycker det finns för många fågelarter i världen och för få i Sverige så finns det ganska många fågelskådare som inriktat sig på att se så många arter som möjligt i Västra Palearktis (VP), en region som består av Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Ska man hänga med så gäller det att jobba hårt på amerikanska arter som blåser över på hösten. Det absolut bästa stället för att se dessa är Azorerna som ju nästan ligger halvvägs över till "andra sidan". En av mina vänner, Olof, är sedan några år en inbiten VP-kryssare. Nu är han mitt emellan färdiglästa kurser och examensarbete och har valt att lägga två hela månader på Corvo, den västligaste och för amerikanska arter mest strategiskt belägna av öarna på Azorerna. Han anlände igår och stannar till mitten av november. Under tiden där kan man följa honom med via en bra och personligt skriven blogg - dessutom med en massa bilder. Gör det!

Corvo 2009

Marit och ideella föreningar

UPPDATERAT: Ikväll (tisdag) har jag skrivit mail till Marit och begärt en förklaring. Jag tycker själv att jag uttryckte mig hövligt och väl. Återkommer ev. om jag får svar.


Jag jobbar ideellt inom Sveriges Ornitologiska Förening (SOF). Det gör jag för att fåglar är så fascinerande och kul att jag tycker fler bör ägna sig åt det. Inte bara för att det är kul utan för att många medlemmar innebär även att t.ex. fågelskyddsfrågor får större prioritet och genomslag på politisk nivå. Det är inget konstigt och hemligt med detta – snarare är det självklarheter. Naturskyddsföreningen m.fl. fungerar på samma sätt.

SOF är den svenska partnern i en global moderförening som heter BirdLife International. Syftet med BirdLife är såklart att ha en större styrka i fågelskyddsfrågor på internationell nivå så inte SOF själva ska behöva engagera sig i alla viktiga frågor. Detta är inte heller konstigt eller hemligt. Andra föreningar fungerar även här likadant.

Marit Paulsen är en folkpartisk EU-parlamentariker som fått ett oförtjänt gott rykte som ”mysig tant”, lite av en standardpolitikers antites. Jag gillar henne dock inte alls. I Ålandstidningen har hon nu uttalat sig om ”oss”, d.v.s. vi som arbetar ideellt av egentligen en enda anledning – att skydda den natur och de djur och växter som finns där så att det finns kvar även i framtiden. Marit säger:

Jag funderar ibland på om vi har en lite aningslös inställning till organisationer som Birdlife, Naturskyddsföreningen och Greenpeace. Det kan vara så att vi litar för mycket på deras ädla uppsåt. Av och till funderar jag på hur demokratiska de egentligen är. Vi borde sätta oss ned och granska deras ärenden, och diskutera vad det är de vill. Inte bara automatiskt betrakta dem som goda och genuint demokratiska.

Om jag ogillade Marit innan (hon har sagt ganska mycket trams tidigare också) så blir jag riktigt arg av detta. Jag skulle nog t.o.m. säga att jag hatar henne. Orsaken till uttalandet kommer av att de tre nämnda organisationerna bedriver en hel del lobbyverksamhet i Bryssel, vilket tydligen besvärar Marit då det blir svårare för henne att ta ställning i olika frågor, eftersom även jägare och andra lobbar från andra hållet. Utan lobbyism i maktens korridorer finns ingen chans för en ideell förening att få sin röst hörd. Men hur det kan innebära att vi inte har gott uppsåt eller är demokratiska är långt mer än jag förstår. Och ännu svårare har jag att förstå vad vi skulle vilja uppnå som inte är övertydligt genom föreningarnas blotta existens.

Hela artikeln finns här.

torsdag 10 september 2009

Sländor i norr

The Ice Rage hade jag i juli en temavecka om trollsländor. Jag gick då igenom de flesta troll- och flicksländor som finns i Sverige och la upp en hel del bilder. Framför mig i tiden låg då en resa till Norrland. Fem arter stod på önskelistan och alla fem arterna lyckades jag och mina medresenärer att se. Fjälltrollslända lyckades vi inte fånga, vare sig med håv eller på bild så den lämnar vi därhän. Men annars var det fint.

Vassmosaikslända. Stocklycke äng, Omberg, Östergötland 22/7

Resans allra första stopp, redan på vägen upp, skedde vid Omberg, alldeles intill Naturum. Vassmosaikslända är en art med en väldigt smal utbredning från Uppland åt sydväst genom Sörmland, Östergötland till Västergötland. En damm tilldrog sig vårt intresse, men inget intressant där. Vi gick ut på en stor äng i stället och där stötte vi plötsligt upp flera stora mosaiksländor som såg bra ut. Men oj, så svåra de var att fånga. Som vanligt var det That Handsome Devil som till slut, nästan utpumpad av att ha jagat de snabba sländorna, som fick den i håven. Vassmosaiksländan är en av Sveriges största trollsländor och, tycker jag, en av de allra tjusigaste. Bilderna är klickbara för större storlek.

Grön flodtrollslända. Revonsaari, norr Haparanda 24/7.

Det här var the real deal. Grön flodtrollslända finns i Sverige bara i Norrbotten och även här ytterst lokalt längs älvar, främst i Råne älv. Att åka upp till de kända lokalerna där var dock en inte obetydlig omväg så vi hade valt ut en lokal norr om Haparanda där cecilia (arten har det som artepitet och kallas också det i "folkmun") sågs 2008. Men bara då - inte tidigare. Vi visste inte alls om lokalen var säker.

Solen sken och vinden var lugn så de yttre förutsättningarna var bra. Vi kunde inte parkera intill stället där den setts så vi fick gå en bit längs älvstranden. Men redan efter ca 200 meter svischade en slända till en bit framåt och där var den. Ceciliaaaaaaaaaa, vrålade That Handsome Devil så det hördes till Finland på andra sidan Torneälven. Den enligt samstämmiga rapporter skygga och svårfångade sländan landade sedan på stenarna längs älvstranden och det dröjde inte länge förrän det estetiska mästerverket satt i håven. Självklart, precis som med alla andra sländor vi fångar, fick den flyga vidare efter att noggrant ha fotodokumenterats. Cecilia är nog enligt mig Sveriges allra snyggaste slända. Dessutom är den en av de allra ovanligaste. Det här var riktigt kul, riktigt stort.

Fjällmosaikslända. Långfjället, Hemavan 26/7

Fjällmosaikslända är också otroligt snygg. Den är inte särskilt ovanlig och vi såg den såväl uppe i fjällen som nere på myrar. På Långfjället hade jag också min enda observation av den nästan helsvarta fjälltrollsländan, men den kom så nära att den flög mellan mig och håven.

Myrflickslända. Mellan Malung och Vansbro 1/8

Vi hade, trots ovanstående, egentligen ganska mycket otur med vädret för sländor under resan. Myrflickslända trodde vi t.ex. skulle bli en straffspark. Men vi missade den i hela fjällområdet. I Dalarna, dagen innan hemkomst, passerade vi en myr som såg bra ut - i bra väder. Och det var en fantastiskt fin lokal. Förutom t.ex. kraftig smaragdflickslända och ett flertal gungflymosaiksländor lyckade vi också hitta det vi främst letade efter, Sveriges klart minsta blåsvarta flickslända - myrflickslända.