The Battle of Klagshamn - resumé

Jag kom hem från Lund och en härlig whiskyprovning ungefär kl 4 på lördagsmorgonen. En liten stund senare sov jag. Ca 2 timmar senare väcktes jag av den elakaste och obehagligaste väckningssignal jag hört på mycket länge. Neeeeej, det är inte sant, var min första tanke och trots att jag redan snävat till marginalen så snoozade jag en gång. Men jag visste vad som gällde och en kvart senare satt jag i Hin håles bil på väg till Klagshamn.

The Battle of Klagshamn är Sveriges kanske mest okända artsamlartävling - helt ointressant för de som inte är med men den mest prestigefyllda kampen för oss som är med samt för kamrat Nyberg som brukar vara med, men är landsförvisad till Sydafrika. En kvart innan starttid var vi på plats och hällde upp en mycket välbehövlig kopp kaffe. Våra kombattanter Matts och Roy anlände några minuter senare. Vi bekräftade reglerna en sista gång (se föregående inlägg) och så började vi.

Jag var trött men kände inte direkt av whiskyn så trots minimalt med sömn var jag någorlunda fokuserad på uppgiften. Som vanligt började vi spana efter sjöfågelsträck från udden söder om småbåtshamnen. Det gjorde även våra motståndare - de stod 30 meter bort. Inte mycket hände över havet. Vi såg gråhakedopping, snatterand och storlom vilket de andra inte gjorde visade det sig sen. Men det duggregnade och en långt ifrån optimal nordostvind gjorde sträcket obefintligt. Några små prickar långt ute i diset kan säkert ha varit t.ex. sjöorre, men det kan lika bra inte ha varit det. Lite trist men det är lika för båda lagen. Efter ca 1,5 timmar lämnade vi och började leta småfåglar i stället.

Vi lämnade udden längst ut före det andra laget. Det var helt tjockt med rastande småfåglar i buskagen, framför allt rödhakar och gärdsmygar men också gott om kungsfåglar och gransångare. Stressen som det ger att ha en deadline gjorde dock att vi inte ansåg oss ha så mycket tid att granska dessa så noga.

En flock korsnäbbar flög över. "Större" sa Hin håle och jag samtidigt. Större korsnäbb har ett lite mjukare "djöck" att jämföra med mindre korsnäbbs mer klangfulla och vittljudande "kypp". Men det är inte helt lätt. Jag har dock blivit tränad efter två hela sträcksäsonger och åtskilliga andra bra dagar i Falsterbo så jag känner mig säker på lätena om jag hör dem tydligt. En stund senare flög det upp en flock vinterhämplingar från strandkanten. Vi hade skickat sms "40" till de andra och bara fått "30" i retur så det kändes ganska bra. Vi var värda en fika och gick till bilen.


Jag la 10 sekunder på att plåta den amerikanska inkomlingen sträv ambrosia vid nordöstra hörnet av småbåtshamnen. Den gav naturligtvis inga bonuspoäng. Fikat vid bilen gav överflygande steglits men framför allt att Hin hade införskaffat kexchoklad som extra kosttillskott att bära med på promenaden runt udden. Vi brukar annars vara utan näring resten av tävlingen. Tummen upp för det, Hin. Nedan utsikt från parkeringen/starten/målgången. Föga sexigt.

Vi kollade dungen längst ut utan upphetsande observationer. En ensam sädesärla fanns kvar längst ut på norra udden, annars har de flesta flyttat iväg nu. Sen gick vi hela nordsidan av udden och hittade bl.a. en svarthätta, en art som vi alltid har, men de andra aldrig har. Jag förstår inte varför. Det var likadant denna gång.

Olas hörna kallas 90-gradersvinkeln där uddens norra kust möter kusten norrifrån. Den är faktiskt *host, host* uppkallad efter mig. Men det är allmänt accepterat och finns bl.a. med som lokal i både rapportsystemet Svalan och i Skånsk skådarguide. Jag la en del tid här förr när ingen annan gjorde det och eftersom jag vurmade för stället så fick det alltså namnet Olas hörna. En dag ska jag hitta något jätteovanligt där. Denna söndag spelade oväntat en vattenrall i vassen och det trodde vi skulle bli en svår art för de andra. Men de hade också hört den.

Vi gick vidare men hittade inte mycket i kalkbrottet eller i byn. Vi närmade oss ridhuset med 69 arter. De andra hade sms-at "65", för ganska längesen. Nu var det alltså lite dramatik.

Vi fick sms - "70". Två minuter senare såg vi några tofsvipor som korsade udden norrifrån och så hade vi också 70. Strax därefter var vi vid fågeltornet, som brukar vara bra. Man har därifrån utsikt söderut mot Sjötorps ängar, där det brukar finnas vadare och rovfåglar.

Span från tornet har sällan gett så lite även om två varfåglar i närheten såklart var trevligt. En pilgrimsfalk som satt på ängarna lyckades vi också hitta. Men annars gav oss duggregnet inget extra trots verkligt tokspan i öster efter t.ex. glada och ljungpipare. Havsörn brukar kunna sitta på sjömärket på Eskilstorps holmar ca 7 km bort. Där satt mycket riktigt två stora saker, men noggranna studier visade att det var storskarvar, en art som är jättevanlig kring halvön och även häckar på holmarna.

Deadline närmade sig och vi gick tillbaka. 72 arter var det sämsta resultatet vi haft någonsin (vårt rekord är 87), men det berodde nog på vädret. När vi passerade reningsverket flög det upp två forsärlor från reningsdammarna. Det blev vår 73:e art, en kvart innan målgång.

Artgenomgången blev exceptionellt spännande, nästan löjligt jämn och på ett bisarrt svängigt sätt. I vår mikrovärld påminner det nästan om valet mellan Bush och Gore år 2000. Vem vann egentligen?

Vi trodde alltså att vi hade 73 arter. De andra trodde när de gick i mål att de hade 76. Men allt är inte som det förefaller.

Första problemet var havsörn. De hade sett två havsörnar på sjömärket och tänkt att "ja, de sitter där som vanligt" utan att göra det konstigare än så. Vi hade också sett två klumpar men de hade sträckt hals så vi förstod att de var storskarvar. Trots att vi var på stället vid olika tidpunkter fick de kalla fötter och valde självmant att dra tillbaka sin örn. Snyggt och ärligt som det ska vara. 73-75.

Sen var det korsnäbbarna. De hade bestämt av allt att döma samma flock som vi hörde till mindre korsnäbb. Vår argumentation om läte och sträcktid (det är mest större i rörelse nu i oktober) fick dem att tveka och så ville de inte ha sin korsnäbb heller. Säkra bestämningar är det som gäller. Gentlemen's agreement. 73-74.

Så hur gick det då? Jo, båda lagen hade räknat fel. Vi hade 74 arter - hade helt enkelt missat att anteckna en art. De andra hade i gengäld räknat en för mycket. Så på något konstigt sätt så verkar det som vi vann med 74-73. Men de hörde ju samma korsnäbbar som vi så det känns lite kymigt att utropa sig som ensamma segrare. We Are All The Winners.

Kul var det hur som helst. Totalt sågs eller hördes f.ö. 85 arter. Vi hade 12 som de andra missade och de hade följaktligen 11. Så många arter brukar det inte vara som missas av endera laget, snarare kring hälften.