26 september

Kristoffer, en bekant norrifrån (Norrtälje), hade ärenden i Skåne i helgen och vi stack ut på en liten lördagsrunda för att främst se några växter som han inte sett innan. En mulen dag, men vi slapp i alla fall regn. Den varma hösten har gjort att många växter blommat tidigt varför det mesta vi letade efter mest var brunt rufs.

Eskilstorps ängar. En av de finaste betade strandängarna i sydvästra Skåne. Den bästa tiden för att se strandängsarter som strandnål och ormax är i slutet av juli och början av augusti. Strandnålar hittade vi ändå i mängd, men de var mer eller mindre vissna. Det lilla obskyra ormaxet (ett gräs) är nästan omöjligt att hitta när de inte blommar, då de annars bara ser ut som vilka grässtrån som helst. Kristoffer får komma tillbaka för ormax en annan gång. Han blev inte så glad på mig när jag efteråt nämnde att det finns sumpskräppa i ett dike på lokalen - denna art ser jag ganska ofta i Skåne, men jag tänkte inte på att den inte finns längre norrut.

Annas bageri, Ljunghusen. Självklart stopp en mulen höstdag.

Skanörs ljung, i folkmun bara Ljungen. Floran här är tämligen unik för södra Skåne. En art som har sin enda sydskånska lokal här är sjötåtel, ett gräs som annars mest finns i "inre södra Götaland" - norra Skåne, södra Småland och lite i Halland och Blekinge. Kristoffer ville gärna se den och det fick han göra, men den hade vissnat ganska mycket och var för ful för att få vara med på bild. Även här rekommenderas juli eller augusti. Ljungenbotanik kan annars vara väldigt fint även på försommaren.

Vi tog en tur till det gamla övningsfältet söder om Ljungens camping i ett fåfängt försök att hitta spädnarv, en liten oansenlig växt som fanns här fram till ca tio år sedan (jag såg den 1995). Men efter att militären lämnat området har det växt igen och eftersom arten kräver störd mark har den inte setts under 2000-talet, även om det inte är så många som letar efter den. Men självklart sågs den inte denna dag heller. Däremot hittade vi en vacker getingspindel, en art som invandrat söderifrån och bara funnits i landet ett drygt tiotal år. Men den har ökat och är tydligen ganska vanlig på sina håll nu. Den är dessutom fantastiskt snygg! Och helt ofarlig ska kanske läggas till.

Det här är knappast den sexigaste platsen i Skåne - kanten av E6:an mellan Vellinge och Trelleborg. Vad 99,99% av alla som susar förbi här inte vet är att alldeles här växer en av vårt lands sällsyntaste växter. Den finns bara på två lokaler och den är inte ens uppe varje år. Arten heter klöversnyltrot och är en parasit som saknar klorofyll. Jag har sett den en gång, men missat den vid åtskilliga tillfällen. Kristoffer hade aldrig sett den. Nu var fältet inhägnat (dåligt) men där fanns i alla fall en hel del klöver (bra). Tyvärr var vi tvungna att kolla in utifrån. Men döm om vår förvåning när vi efter bara några minuter hittade en snyltrot bara en halv meter innanför stängslet. Bara att sträcka in kameran och ta några bilder. Succé!

Klibbig fetknopp

Jag dröjer mig kvar vid sommarens Norrlandsresa. Jag är nämligen så otroligt nöjd med den. Dels för alla ovanliga och lokala djur och växter vi lyckades se men nästan ännu mer för vilka udda och för många okända platser vi besökte. Min favoritregion på resan var nog nordvästra Jämtland. Ett av projekten här var en växt som bara är känd från ett fåtal lokaler i fjällen. De äldre lokalerna är väldigt svårtillgängliga och kräver långa vandringar, t.ex. norr om Torneträsk. Men för några år sedan hittades den intill en vandringsled vid Raudek i Blåsjöfjäll i Jämtland, bara 4 km vandring från väg. Självklart besökte vi platsen på vår Norrlandsturné.


Det regnade och stigen var på sina ställen överväxt av torta och stormhatt, men det gick ganska enkelt ändå. Vägen dit gick både över tuvsävmyrar med stora mängder orkidéer och förbi en så här vacker fors.


Väl framme ovanför trädgränsen var det lätt att hitta hällen med fetknopparna. Ungefär 100 ex fanns där och självklart skulle det plåtas.

Expedition: blockhavsdraba

Att se Sveriges alla vilda växtarter är ett tufft projekt. I fjällen finns nämligen några arter som bara är kända från lokaler långt från vägar, ibland med flera dagars vandring för att ta sig dit. Dessutom är de ofta små och svårfunna och även om man är på i princip rätt plats kan man kamma noll. Det är inte som med t.ex. fåglar att de kollas upp varje år utan en del växtplatser kanske inte besökts på årtionden.

En av de svåraste arterna att se har det häftiga namnet blockhavsdraba, en pytteliten korsblommig växt som trivs på utsatta, vindpinade toppar. Den finns i två former. En sydlig som nog bara finns i Norge och en nordligare form som kallas smaldraba (smalare skidor än den sydliga) som förutom på norska sidan också finns på några få lokaler på Artfjället och Långfjället i Vindelfjällen, södra Lappland.

För att nå den mest kända lokalen, på nordsidan av berget Mieseken (Artfjället) är det riktigt långt och man skulle behöva minst en övernattning för att ta sig dit och tillbaka. Men 2008 inventerades lämpliga lokaler och det hittades blockhavsdraba på några lokaler (i samma område) som "bara" kräver ungefär en mils vandring (enkel väg) fast även en hel del höjdmeter.

På sommarens Norrlandstripp var blockhavsdraba högprioriterad och vi hade avsatt en heldag för projektet. Vi gick från Strimasund där en hängbro tar en över sjön på smalaste stället.
Bild 1: Vi utgick från en punkt nere vid sjön, alldeles till vänster om bilden. Här utsikt från när vi just nått kalfjället.

Bild 2: På lägre höjder och i lä var det skönt och inga problem att klä sig lätt. Annat blev det högre upp.

Bild 3: Drabans växtplats är belägen ovanför den klippiga bergsryggen längst bort i bilden så det var en liten bit att gå.

Bild 4: Första halvan av expeditionen kunde vi följa en stig. Därefter var det karta och kompass som gällde. Några vattendrag ingick också i uppgiften.

Bild 5: Efter flera kilometers "off-track"-vandring över kalfjället var vi vid foten av branten. På många ställen var nästan lodrätt men vi hittade en lite slalomartad väg upp och åt höjdmeter efter höjdmeter.

Bild 6: Målet för vandringen nått - detta är utsikt från blockhavsdrabans växtplats. Bilden tagen mot därifrån vi kom - sjön vi utgick från syns långt därborta.

Bild 7: Stor triumf då jag dokumenterar och studerar en av Sveriges allra mest sällan sedda kärlväxter. Vi lyckades hitta den - t.o.m. ganska snabbt när vi väl var framme.

Bild 8: Blockhavsdraba (underarten smaldraba). Långfjället 26 juli 2009. Växten är ca 3 cm lång. Och om någon undrar hur man kan göra en sån här vandring bara för att se en sån här liten växt så är det verkligen inte "bara". Att komma upp här och se de karga miljöerna och den fantastiska utsikten är minnen för livet. Den sällsynta växten fungerar mest som en bra drivkraft för att ta sig tid och ork till att verkligen göra det.

Hela expeditionen avverkades på knappt 8 timmar. Det var en fantastisk upplevelse som förutom draban gav en massa andra fina fjällväxter - dessutom jaktfalk, fjällabb och fjälltrollslända. Maximalt nöjda och hungriga unnade vi oss sedan en härlig lyxmiddag i Hemavan (f.ö. med legendariska slalomåkaren och -kommentatorn Stig Strand vid bordet intill).

Positivt från Messina (och lite Marit)

Marit Paulsen vill alltså granska de stora ideella föreningarna som sysslar med naturvård och bevarande av arter och miljöer för att kolla att dessa har "ädla uppsåt" och att de är demokratiska. För det kommer hon för alltid vara iklädd en dumstrut i mina ögon. Att makten ska granska att de ideella organisationerna "är ok" känns väl anti-demokratiskt om något.

Men för den som undrar sysslar verkligen inte Birdlife och dess nationella partners enbart med njutbar fågelskådning och helt opolitisk verksamhet. Ett av de största problemen man tagit itu med de senaste decennierna är den illegala rovfågeljakten vid Medelhavet. De allra största problemen har funnits på Malta och på Sicilien. Under det imponerande vårsträcket vid Messinasundet (som skiljer Sicilien från fastlandet) sköts det upp till 5000 bivråkar varje vår. Det är ungefär lika många som numera, sedan arten minskat, passerar Falsterbo varje höst.

Italiens motsvarighet till SOF heter LIPU. De, och framför allt en modig kvinna vid namn Anna Giordano, orkade till slut inte med att se på hur lokala jägare slaktade rovfåglar och började ta krafttag mot jakten. Det främsta sättet att göra detta på var helt enkelt att etablera ett internationellt läger av fågelskådare på platsen och således inta de platser där jägarna brukade stå, d.v.s. där rovfåglarna kommer som närmast. Då jakten aldrig ifrågasatts och för många blivit en självklarhet var det ett inte bara svårt, utan ofta också farligt arbete. Anna och hennes medarbetare har genom åren blivit både beskjutna och hotade på olika sätt. Vid ett tillfälle lyckades hon precis undkomma då hennes bil utsattes för sprängattentat. Ett av LIPU:s kontor råkade ut för samma behandling.

P.g.a. Annas och LIPU:s fantastiska arbete har jakten minskat och i år 2009 finns två resultat som är oerhört glädjande. Bivråken, som är den klart dominerande arten vid Messina, hade sitt bästa år i modern tid (över 38 000 ex) och det hördes inte ett enda gevärskott under hela våren. Här kan man ta del av sträcksiffrorna den senaste tioårsperioden och se den positiva trenden. Det är kanske för tidigt att säga om de båda trenderna (fler rovfåglar, mindre jakt) har ett direkt samband, men det känna ju ganska troligt.

Detta är frukten av ett arbete initierat och utfört av en ideell förening, en sådan som Marit Paulsen vill granska så att de verkligen har ädla uppsåt. Det LIPU gjort är en fantastisk prestation och något som Marit och hennes kollegor i Bryssel aldrig kommer att lyckas med. I en demokrati är det självklart makten som ska granskas så de sköter de mandat de fått, inte makten som ska kolla så folket sköter sig. Det tror jag varenda svensk, utom Marit Paulsen, begriper.

PS! Jag skriver fortfarande även på The Ice Rage, min andra blogg.

Corvo 2009

Om man tycker det finns för många fågelarter i världen och för få i Sverige så finns det ganska många fågelskådare som inriktat sig på att se så många arter som möjligt i Västra Palearktis (VP), en region som består av Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Ska man hänga med så gäller det att jobba hårt på amerikanska arter som blåser över på hösten. Det absolut bästa stället för att se dessa är Azorerna som ju nästan ligger halvvägs över till "andra sidan". En av mina vänner, Olof, är sedan några år en inbiten VP-kryssare. Nu är han mitt emellan färdiglästa kurser och examensarbete och har valt att lägga två hela månader på Corvo, den västligaste och för amerikanska arter mest strategiskt belägna av öarna på Azorerna. Han anlände igår och stannar till mitten av november. Under tiden där kan man följa honom med via en bra och personligt skriven blogg - dessutom med en massa bilder. Gör det!

Corvo 2009

Marit och ideella föreningar

UPPDATERAT: Ikväll (tisdag) har jag skrivit mail till Marit och begärt en förklaring. Jag tycker själv att jag uttryckte mig hövligt och väl. Återkommer ev. om jag får svar.


Jag jobbar ideellt inom Sveriges Ornitologiska Förening (SOF). Det gör jag för att fåglar är så fascinerande och kul att jag tycker fler bör ägna sig åt det. Inte bara för att det är kul utan för att många medlemmar innebär även att t.ex. fågelskyddsfrågor får större prioritet och genomslag på politisk nivå. Det är inget konstigt och hemligt med detta – snarare är det självklarheter. Naturskyddsföreningen m.fl. fungerar på samma sätt.

SOF är den svenska partnern i en global moderförening som heter BirdLife International. Syftet med BirdLife är såklart att ha en större styrka i fågelskyddsfrågor på internationell nivå så inte SOF själva ska behöva engagera sig i alla viktiga frågor. Detta är inte heller konstigt eller hemligt. Andra föreningar fungerar även här likadant.

Marit Paulsen är en folkpartisk EU-parlamentariker som fått ett oförtjänt gott rykte som ”mysig tant”, lite av en standardpolitikers antites. Jag gillar henne dock inte alls. I Ålandstidningen har hon nu uttalat sig om ”oss”, d.v.s. vi som arbetar ideellt av egentligen en enda anledning – att skydda den natur och de djur och växter som finns där så att det finns kvar även i framtiden. Marit säger:

Jag funderar ibland på om vi har en lite aningslös inställning till organisationer som Birdlife, Naturskyddsföreningen och Greenpeace. Det kan vara så att vi litar för mycket på deras ädla uppsåt. Av och till funderar jag på hur demokratiska de egentligen är. Vi borde sätta oss ned och granska deras ärenden, och diskutera vad det är de vill. Inte bara automatiskt betrakta dem som goda och genuint demokratiska.

Om jag ogillade Marit innan (hon har sagt ganska mycket trams tidigare också) så blir jag riktigt arg av detta. Jag skulle nog t.o.m. säga att jag hatar henne. Orsaken till uttalandet kommer av att de tre nämnda organisationerna bedriver en hel del lobbyverksamhet i Bryssel, vilket tydligen besvärar Marit då det blir svårare för henne att ta ställning i olika frågor, eftersom även jägare och andra lobbar från andra hållet. Utan lobbyism i maktens korridorer finns ingen chans för en ideell förening att få sin röst hörd. Men hur det kan innebära att vi inte har gott uppsåt eller är demokratiska är långt mer än jag förstår. Och ännu svårare har jag att förstå vad vi skulle vilja uppnå som inte är övertydligt genom föreningarnas blotta existens.

Hela artikeln finns här.

Sländor i norr

På The Ice Rage hade jag i juli en temavecka om trollsländor. Jag gick då igenom de flesta troll- och flicksländor som finns i Sverige och la upp en hel del bilder. Framför mig i tiden låg då en resa till Norrland. Fem arter stod på önskelistan och alla fem arterna lyckades jag och mina medresenärer att se. Fjälltrollslända lyckades vi inte fånga, vare sig med håv eller på bild så den lämnar vi därhän. Men annars var det fint.

Vassmosaikslända. Stocklycke äng, Omberg, Östergötland 22/7

Resans allra första stopp, redan på vägen upp, skedde vid Omberg, alldeles intill Naturum. Vassmosaikslända är en art med en väldigt smal utbredning från Uppland åt sydväst genom Sörmland, Östergötland till Västergötland. En damm tilldrog sig vårt intresse, men inget intressant där. Vi gick ut på en stor äng i stället och där stötte vi plötsligt upp flera stora mosaiksländor som såg bra ut. Men oj, så svåra de var att fånga. Som vanligt var det That Handsome Devil som till slut, nästan utpumpad av att ha jagat de snabba sländorna, som fick den i håven. Vassmosaiksländan är en av Sveriges största trollsländor och, tycker jag, en av de allra tjusigaste. Bilderna är klickbara för större storlek.

Grön flodtrollslända. Revonsaari, norr Haparanda 24/7.

Det här var the real deal. Grön flodtrollslända finns i Sverige bara i Norrbotten och även här ytterst lokalt längs älvar, främst i Råne älv. Att åka upp till de kända lokalerna där var dock en inte obetydlig omväg så vi hade valt ut en lokal norr om Haparanda där cecilia (arten har det som artepitet och kallas också det i "folkmun") sågs 2008. Men bara då - inte tidigare. Vi visste inte alls om lokalen var säker.

Solen sken och vinden var lugn så de yttre förutsättningarna var bra. Vi kunde inte parkera intill stället där den setts så vi fick gå en bit längs älvstranden. Men redan efter ca 200 meter svischade en slända till en bit framåt och där var den. Ceciliaaaaaaaaaa, vrålade That Handsome Devil så det hördes till Finland på andra sidan Torneälven. Den enligt samstämmiga rapporter skygga och svårfångade sländan landade sedan på stenarna längs älvstranden och det dröjde inte länge förrän det estetiska mästerverket satt i håven. Självklart, precis som med alla andra sländor vi fångar, fick den flyga vidare efter att noggrant ha fotodokumenterats. Cecilia är nog enligt mig Sveriges allra snyggaste slända. Dessutom är den en av de allra ovanligaste. Det här var riktigt kul, riktigt stort.

Fjällmosaikslända. Långfjället, Hemavan 26/7

Fjällmosaikslända är också otroligt snygg. Den är inte särskilt ovanlig och vi såg den såväl uppe i fjällen som nere på myrar. På Långfjället hade jag också min enda observation av den nästan helsvarta fjälltrollsländan, men den kom så nära att den flög mellan mig och håven.

Myrflickslända. Mellan Malung och Vansbro 1/8

Vi hade, trots ovanstående, egentligen ganska mycket otur med vädret för sländor under resan. Myrflickslända trodde vi t.ex. skulle bli en straffspark. Men vi missade den i hela fjällområdet. I Dalarna, dagen innan hemkomst, passerade vi en myr som såg bra ut - i bra väder. Och det var en fantastiskt fin lokal. Förutom t.ex. kraftig smaragdflickslända och ett flertal gungflymosaiksländor lyckade vi också hitta det vi främst letade efter, Sveriges klart minsta blåsvarta flickslända - myrflickslända.

The Sixth Kingdom

Jag började blogga i december 2006. Mitt främsta motiv till det var att lägga ut bilder jag tagit, dels i naturen (ett av mina två stora intressen) och dels på konserter (det andra av mina stora intressen). Min målgrupp under denna tid var egentligen ingen. Jag var glad om låt säga tio personer i min närmaste bekantskapskrets ville kolla. Efterhand att jag också började skriva texter så fick jag dock en hel del andra läsare, främst musikintresserade sådana. De flesta av dessa kände/känner jag inte personligen och det är ju jättetrevligt att de ville läsa det jag skrev.

I april 2008 slutade jag att blogga. Anledningen var att jag kände press från olika håll. Jag kände att halva läsekretsen ville läsa om natur och andra halvan om musik. Men ytterst få om båda delarna. Om jag får nya läsare p.g.a. några relativt välskrivna konsertrecensioner känns det konstigt att plötsligt göra ett reportage om kolibrier i Ecuador. Ja, ni förstår nog.

Efter en paus började jag om. Ny blogg, nytt namn och med inställningen att det är jag som bestämmer. Jag skriver om vad jag vill och vill folk läsa - gör det. Vill de inte - låt bli. Det höll tills nyligen. Ett tag har jag känt att jag låter bli att skriva för att "halva läsekretsen" förmodligen tycker något är ointressant. Igår stod jag vid Flommen i Falsterbo och såg rovfåglar i hundratal sträcka söderut. Jag funderade ett tag på att skriva om det. Men lät bli för att det kändes som att många skiter fullständigt i det. Så kan jag inte ha det. Jag har blivit fånge i en schizofren blogg.

Därför har jag startat en ny blogg. The Sixth Kingdom är min blogg om allt som rör natur - mitt intresse för fåglar, trollsländor, växter, ideellt arbete inom Sveriges ornitologiska förening och annat. The Ice Rage fortsätter att vara min blogg för "musik och samhälle", d.v.s. inte bara musik utan även när jag blir arg på beslutsfattare eller dåliga fotbollstränare o.s.v. När något händer som kan intressera läsare av den andra kommer jag att korslänka. Det som ligger mitt emellan, t.ex. händelser ur mitt vardagliga liv, kan hamna var som helst, men troligast på The Ice Rage.

Det här var ett tråkigt, informativt första inlägg. Sedan blir det roligare.

Varför The Sixth Kingdom? Jag hade jättesvårt att komma på något bra namn som dels kopplade till innehållet och dels inte var supernördigt. Så jag utlyste en liten namnförslagstävling på Facebook. Jenny föreslog The Sixth Kingdom med motiveringen Allt levande på jorden är indelat i fem riken - kanske en "gammal" indelning - men vi har bakterier, protister, svampar, växter, djur... Ola skapar det sjätte riket - som blir hans och där han fritt kan pendla mellan de andra fem.

Perfekt namn, perfekt motivering.